fransk filosof och terapeut, Chinon 1494–1553 Paris.

När Pan­ta­gru­­el i förs­ta boken är en ätande, skitande, pis­san­de och festlig kung, så är han här en slags genom­skin­ligt svävande sovare som vandrar genom sin drömvärld, och i en sådan värld är det natur­ligt­vis lika lite plats till humor som i Poliphilius’ kärleksstridsdröm, och, frågar vi oss nu: är det nu också överhuvudtaget möjligt att drömma komiska drömmar?